Jag kan inte längre leva det aktiva liv jag är van vid, inte gå ut i trädgården och jobba, inte gå en promenad, inte göra hushållsarbete. Benen och armarna svullnar av lymfvätska som fastnar i förstorade fettceller. Svullnaden smärtar.
Varje steg gör ont, att stå gör ont, att sitta still gör ont. Att sova gör ont, i bland så mycket att jag vaknar flera gånger varje natt av smärtan. När man inte sover ordentligt hamnar man lätt i en nedåtgående spiral både i humör och sinne. Tillsammans med den dagliga smärtan är det lätt att man känner att ingenting är roligt längre. Kronisk smärta otroligt nedbrytande för psyket.
Inte ens trädgårdsarbete har varit lockande. Jag har försökt lite i sommar men eftersom jag bara klarar av att stå kortare stunder så är det svårt att gräva, fixa och vattna. Med två kryckor att släpa på är det också lite körigt att få med sig sakerna jag behöver. Tur att jag har fina medarbetare som har varit snälla och burit åt mig. Men det är svårt att acceptera att jag måste ha hjälp med mycket. "Kan själv!" tycker jag, då är det svårt att be om hjälp.
Jag använder kryckor när jag ska ta mig fram, Har fått ett par stadiga, tunga kryckor specialtillverkade av vården. Har också fått soffan förhöjd inne så jag kan ta mig ur den själv. Kryckorna är numera min ständiga följeslagare, kan klara mig utan kortare sträckor. T ex inne i huset om jag inte har en dålig dag.
Jag jobbar hårt med att hålla humöret uppe, att försöka se och koncentrera mig på ljusglimtarna i stället för det som känns mörkt. Det lyckas ganska bra, nästan alla dagar.
Nu i veckan har jag börjat promenera med kryckorna runt områdets lekplats. Är uppe i tre varv nu. Tar ca 6 minuter, så jag är glad för framstegen.
Jag har trots den tuffa sommaren hälsomässigt suttit ute i trädgården samt försökt mig på lite trädgårdsarbete. Dessutom har jag fotograferat lite under sommaren och hösten. Jag har däremot varit sparsam med bloggandet. Kraften har inte räckt till, till det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar